Idag har livet lekt lite. Matteprovet i morse gick inte bra, och jag börjar undra vart mitt matematiska tänkande har tagit vägen. Jag känner inte igen mig själv. Naturkunskaps provet i fredags hade i alla fall gått rätt så bra, fick 36,5p, 10p under max. Och det var inte jag som hade blandat ihop hur kolhydrater bryts ner i kroppen, det var E som hade det. Jag är rätt nöjd, jag ska ju ändå bli sjuksköterska och behöver nog veta lite om människokroppen.

Ett ljus som faller

faller utan mål

faller fritt

tills någon

släcker

det.

Idag ringde mamma mig när jag var på väg hem från skolan, för att meddela mig om att hon skulle till affären, köpa någonting att äta, för hon kunde ju inte gå runt hungrig. Det var bra, så fick jag också någonting i mig, var ovanligt äcklig mat i skolan idag. Vi har flera rätter, och det brukar faktiskt, tro det eller ej, alltid vara någon mat jag tycker om. Skollunchen är respekt, vi äter aldrig middag hemma.

Idag berättade mamma om att man hittat en tumör, i morfar, vet inte var på kroppen den sitter. Han måste flyttas till ett sjukhus längre bort. Hoppas verkligen att allt går bra. Jag orkar inte med döden just nu, inte senare heller. Alla verkar dö just nu.

Farfar, pappa eller morfar? vems tur blir först. Alla är lika sjuka, mest kanske morfar och farfar, men pappa är minst lika sjuk om han fortsätter dricka, när han får ledigt från behandlingshemmet, som han gör just nu. Skrumplevern kommer inte hålla länge till.

Kära någon, låt döden vara snäll,

låt döden vänta.

Jag är inget barn längre, men ändå har mamma ansvaret för min försörjning så länge jag går på gymnasiet och bor hemma. Är det då rätt att hon inte har några pengar, på grund av sin köpmani, och vi inte har någonting vettigt att äta här hemma. Visst har vi havregrynsgröt. Men inte mycket annat.

Det är inte sällan jag får ta till mina pengar, som jag har till körkortet, och försörja mamma och mig. Jag blir så ledsen, eller är det ilska jag känner? Det finns mycket jag aldrig har berättat för någon. Sådant som gör ont. Och jag vet inte om jag kan förlåta, vi kommer nog aldrig få den där speciella mamma-dotter-relationen som jag önskar.

ta min hand och håll den hårt i din

släpp aldrig taget lova att aldrig släppa

få mig att gråta av glädje

låt mig torka dina tårar av sorg

vill du finnas med mig, för varandra?

Ur all ved som precis håller på att slockna kan man finna lite glöd som lyser igenom. Det är den olyckliga kärleken som är min glöd.

Vad känner jag? Vad känner jag på riktigt? Jag borde väl känna mig glad, jag är ju konstant glad. Kan var vara det? Tydligen för det är så många uppfattar mig, de flesta faktiskt. Sen finns de några speciella, få personer som verkligen vet vad som döljer sig bakom fasaden. De kan höra om mitt skratt klingar av falska toner bättre än vad jag kan. För jag hör ingen skillnad längre, det har jag inte gjort på år.

Du kan väl skratta M, det är så roligt. Det låter som en beådran, och fast än jag säger nej, känner jag hur mina mungipor åker upp. Upp mot skyn och snart skrattar alla åt mig, och jag med dem. Jag kände skillnad då, det var inte roligt, egentligen ville jag bara springa därifrån.

Jag har alltid varit den glada. Alltid fått höra av klasskamrater och även på utvecklingssamtalen, av lärarna, att jag alltid verkar ha ett leende på läpparna. Samtidigt har jag hört att jag borde lära mig bli arg, inte låta människor driva med mig och bara skratta. Men det är mitt sett att hantera det svåra - att skratta bort det som känns tungt.

En gång slog jag en klasskompis. Det var i fyran. Han började gråta och jag fick skäll av lärarna. Kanske tog jag åt mig så mycket att jag inte vågade bli arg längre. När jag äntligen vågade släppa fram min ilska var den för stor för att kunna hanteras, och jag tog till tårarna i stället. Jag visar min ilska genom tårar. Jag skrattar även genom mina tårar.

Hur mår du idag?

Jag hade tänkt skriva om min pappa. Men det finns så mycket jag vill berätta, att jag inte vet vart jag ska börja. Kanske ska jag börja med att säga vad problemet är. Min pappa är alkoholist, och har varit det så länge jag kan minnas.

Bilderna jag har om honom i mitt huvud är många, men jag vågar inte säga när han varit nykter. Jag vill heller inte spekulera om hur många av gångerna han haft med sprit, ölburkar, när han kommit på besök, och som han sedan gömt i mammas och min lägenhet. Efter att han gått har jag kunnat hitta halvfyllda, och tomma ölburkar till och med i mitt lilla pojkflickrum. Nu släpper mamma inte in honom full längre.

Ibland undrar jag verkligen om han är medveten om hur ont det gör inom mig när han dricker. Jag undrar om han någonsin tänker på mig när han tar den där första klunken till berusning, om han kommer ihåg att han har en dotter när han är som fullast. Jag kan bara hoppas.

Det jag fruktar som mest, varje dag, är att få höra att han gått bort, lämnat mig ensam kvar med mamma. Mamma är nykter alkoholist, och hon är så mycket annat också. Pappa är alkoholist och min hjälte när han är nykter, och mamma puttar omkull mig.

Nu är jag här. Jag är här för att få skriva av mig. Och kanske vill du höra på? jag kräver inte att du ska förstå, bara du vill läsa om vad jag har att berätta om det liv jag fått leva och fortfarande lever.

Idag känns tungt. Kärleken känns ond, speciellt efter igårdagen. Killar suger, och det var igår jag igen kom ihåg varför jag valt att gå en annan väg. H var där, vi tog en kurs tillsammans i ettan och tvåan på gymnasiet, hon gick ut förra året, nu är det bara jag kvar. Hon är söt och det vet hon om. Kärleken gör ont, men ändå är det den som oftast får mig att känna mig levande, och ger hopp även när känslorna inte är besvarade. Jag tror att jag, omedvetet, skadar mig själv på det sättet - att ständigt vara olyckligt kär.

Jag borde ha gått och lagt mig för länge sen. Kom hem klockan fem i morse efter att ha fått vänta på nattbussen i nästan en timme, kanske var det över en timme. Sov gjorde jag några timmar. Jag var borta även om jag höll mig nykter. Jag dansar aldrig nykter, men jag gjorde det igår, men jag vet inte om det var någonting att ha. Jag är både stolt och förvånad över mig själv.