jag ångrade mig.

Det har gått ett tag. Men jag tror att jag ska börja skriva här igen. Funderade på att starta en helt ny blogg igen. Bara för att. Men den här bloggen är jag på något sätt.

Jag vill minnas. Det var en som frågade mig för några dagar sedan om hur jag gjort för att orka med det jag varit med om. Skriva har jag gjort. Tränat. Skadat mig själv medvetet och omedvetet. Ibland har jag inte gjort någonting och det är då det blivit helt fel.

Jag har gjort så mycket mer för att inte gå under. Men jag har sällan pratat. Jag har mer vägrat att prata. Jag tror att jag många gånger har kopplat bort alla känslor för ett tag efter att ha flytt från hotet. Men när det inte har gått att fly har jag inte kunnat hålla tillbaka någonting mer än orden. Orden har fått mig att bevara en del av mig själv när det känts som att någon annan har makten över allting annat. Det har varit så mellan mig och mamma.

Jag har heller sällan sagt emot. Jag har bara hållit tyst. Eller så har jag sagt någonting och fått konsekvenserna för det. Jag har lärt mig att det är bättre att vara till lags. När jag bodde hemma vilket inte var för länge sen, kunde allting jag gjorde vara fel. Det var för flera år sedan som det gick lite för långt. Det var innan K verkligen kom in i bilden och hjälpte mitt inre att inte försvinna in i mörkret som jag inte förstod var det kom ifrån. Jag kände mig tvungen att fråga mamma om jag fick äta av maten i kylskåpet. Jag hade blivit så rädd för att göra fel. Det var nog även därför jag blev så nervös i skolan också, att tala inför klassen, att ens svara på en liten fråga som läraren ställt. De enda tillfällena då jag inte log var när jag grät.

Ska till psykologen på fredag. Vi ska prata om mamma. Det är nog det som får mig att minnas sånt där...

Det känns som att mina känslor kväver mig.

Varför får jag inget svar?

När hände det
stora och vackra som
jag inte kunde
eller ville
komma undan
ifrån

Jag tror aldrig
att jag har känt så här
starkt för
dig eller
någon annan främling

Ditt léende finns
bakom mina ögonlock
och jag
försöker att hålla
doften av dig
kvar här hos mig

Men det är svårt
när jag inte ens vet
om jag någonsin
kommer att
träffa dig
igen

& det är aldrig
som gör ont.

Gick och tänkte på en sak imorse. Är det här det man kallar lugnet efter stormen? Stormen med pappa alltså. Han hade inte druckit idag när han ringde, så det känns lite lugnare i mitt världshav, det hav jag lever i. Vågorna är längre inte lika höga, men samtidigt är jag hela tiden tvungen att kämpa för att inte sjunka ner till botten.

Jag borde nog skaffa mig en flytväst, så att jag är bättre förberedd på nästa storm när den kommer.

När man väl vill, så går det inte.

Då är dörrarna stängda

och allting runt omkring

vägrar att finnas mer än bara vara.

Det gör ont att inte kunna visa

men det gör ännu ondare att blotta sig,

sänka huvudet och låta världen

se hur svag man är.

Jag vill vara stark,

samtidigt som jag önskar

att jag vågade låta någon annan

finnas där för att ta emot mig när jag faller.

Att jag slapp ta emot mig själv.

Går en sorgbearbetningskurs för tillfället, har träffats ca 7 gånger nu. Och jag märker att vad jag känner känns på ett annat sätt än tidigare. I magen. Har du känt nångång om du verkligen varit ledsen, arg eller spänd, precis under revbenen? Känslorna sitter där.

Just nu gör det bara ont. Just nu vet jag inte vad jag känner. Men det som är bra är att jag känner någonting istället för att inte känna alls. Jag känner att det gör ont, men jag vet inte vilken känsla som orsakar smärtan.

Förlåt.

Efter att ha skrivit förlåt, och reflekterade över varför jag skrev förlåt kom jag på att det handlar om skuld. Det måste vara skuld jag känner.

Du hade kunnat vara borta nu

borta för alltid, från allting

men det är du inte

du är kvar någonstans

Du ville inte stanna kvar

ropade på hjälp utan kraft

och ingen tycktes höra

inte heller jag

Du blundade för en stund

men vaknade igen

försvann inte än iallafall

och jag är lättad

Du var väldigt nära

och nu är jag rädd

att nästa gång lyckas du

att du försvinner