Och jag minns hur Simple Plan räddade mig flera gånger om den där sommaren. Jag hade inte klarat det utan dem. Den sommaren är bland det värsta jag varit med om när det gäller mamma. Det brukar vara värst på sommaren, om hon också är ledig. Den sommaren var hon riktigt sjuk, det har hon sagt nu efteråt också.

Nästan varje dag sprang jag upp på rummet, satte på Simple Plan skivan som jag köpte samma sommar, och satt med ryggen mot dörren ifall hon skulle följa efter vilket hon också gjorde ibland..

Grannarna måste ha hört henne genom de tunna väggarna. Det måste de ha gjort, för jag hörde dem en gång när de bråkade, jag tror att det var ganska lugnt mellan dem annars.

Nu när mamma är lite lugnare kommer alla minnen tillbaka, jag är rädd för att lugnet ska försvinna, att det snart blir som förr igen, för det har alltid blivit så. Det gör ont hela jävla tiden, men jag lyckas hålla tillbaka tårarna, smärtan, bilderna tills stunder som nu, när jag inte längre har någonting att göra istället, när alla andra är två, och jag inte ens är en.

När kommer jag våga lita på pappa igen? Har jag någonsin lärt mig att lita på honom fullt ut? Han har aldrig hållt sitt löfte om att sluta dricka. Samtidigt har han inte gett något löfte nu, det är annorlunda. Jag träffar honom, men han är inte här för att träffa mig, han är här för att prata med mamma. Mamma förstår, det gör tydligen inte jag.

Jag undrar om pappa och jag någonsin kommer få det där speciella pappa-dotter-förhållandet som alla talar om. Jag är rädd att vi tappade bort varandra på vägen. Har alltid varit pappas flicka, men har inte fått lov att vara det varje dag, så ofta som jag önskat. Bara stundvis. Stundivs av verklig lycka.

Jag minns hur jag krävde att han skulle sova bredvid mig i min smala säng varje kväll. Jag minns hur jag fick somna mellan mamma och pappa även om jag visste att de bara gjorde det för min skull, pappa bodde inte ens hos oss på riktigt. Jag minns hur min pappa klätrade i träd med mig, ville se allt det mamma aldrig var intresserad av. Jag tror att det fortfarande är så, det är bara det att jag aldrig får chansen att visa det nya jag upptäckt.

Jag minns alla bilar, polisleksaker, dinosaurier och legon jag fick i present av honom, och medan alla andra tyckte att det var konstigt - älskade jag honom för att han, när ingen annan, verkligen visste vad jag uppskattade. För jag ville bli precis som han!

Jag minns hur pappa varje vecka skjutsade mig på mammas gamla cykel till teaterskolan som jag tillslut tröttnade på. Jag var 12år, och jag minns hur han berättade om hur han en dag skulle köpa ett eget hus åt oss. Jag minns hur vi fick punktering på cykeln, och jag minns även hur jag fick skjutsa honom för det orkade jag.

Det var pappa som skaffade mig mina första riktiga husdjur. Mimmi och Musse - två urgulliga möss som mamma tillslut upptäckte och lämnade tillbaka till affären, hon var arg. Pappa och jag var besvikna.

Jag hoppas att jag vågar lite på pappa, för det är han värd. Han är värd all tillit i världen. Pappa du behöver inte ge några löften,jag vill bara att det ska bli bra. Att du ska må bra. Att vi kan bli vi igen.