Jag har bott hemifrån i över ett år nu. Fått en skön distans till mamma och pappa som är 2 timmar bort med tåg samtidigt som mina egna känslor verkar ha kommit närmare mig än någonsin tidigare. Det har börjat kännas. Jag har praktik nu, eller verksamhetsförlagd utbildning som det heter med ett finare och mer korrekt namn. Min andra dag blir det idag, och jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag känner mig helt tom och fylld samtidigt. Jag vet vad jag borde göra, vad som är bäst om jag vill klara utbildningen och alla tentor som väntar, två stycken bara om två veckor. Examinationsuppgifter. Seminarier, och över jul väntar ett grupparbete. Jag vet att jag vill det här! Jag vill det här verkligen! Men det skulle vara så lätt att bara "ge upp", vilket jag dock aldrig skulle kunna tillåta mig själv att göra.

Tackade i alla fall nej till att jobba i jul. Jag orkar inte. O R K A är vad jag vill, samtidigt som jag gör det men ändå inte kan av någon anledning. Någon anledning som tyngder hela min vardag. Jag önskar att ingen såg mig som jag är nu i min ensamhet. Det är inte jag. Det är någon annan, och jag hoppas på att hitta hem snart. Vill be om hjälp men det är inget fel på mig, jag är bara ledsen och har tankar jag inte vill tänka och som jag inte vågar säga högt för då blir de för verkliga. Istället håller jag ut. En dag i taget. Samtidigt som jag siktar långt.

Mina mål och drömmar finns inte nära längre, de är minst några år framåt. Jag vill kunna bli motiverad och inspirerad med framför allt vill jag bli hel igen. Orkar inte vara trasig längre, för snart finns det ingenting kvar av mig värt att ta på.