Jag har bott hemifrån i över ett år nu. Fått en skön distans till mamma och pappa som är 2 timmar bort med tåg samtidigt som mina egna känslor verkar ha kommit närmare mig än någonsin tidigare. Det har börjat kännas. Jag har praktik nu, eller verksamhetsförlagd utbildning som det heter med ett finare och mer korrekt namn. Min andra dag blir det idag, och jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag känner mig helt tom och fylld samtidigt. Jag vet vad jag borde göra, vad som är bäst om jag vill klara utbildningen och alla tentor som väntar, två stycken bara om två veckor. Examinationsuppgifter. Seminarier, och över jul väntar ett grupparbete. Jag vet att jag vill det här! Jag vill det här verkligen! Men det skulle vara så lätt att bara "ge upp", vilket jag dock aldrig skulle kunna tillåta mig själv att göra.

Tackade i alla fall nej till att jobba i jul. Jag orkar inte. O R K A är vad jag vill, samtidigt som jag gör det men ändå inte kan av någon anledning. Någon anledning som tyngder hela min vardag. Jag önskar att ingen såg mig som jag är nu i min ensamhet. Det är inte jag. Det är någon annan, och jag hoppas på att hitta hem snart. Vill be om hjälp men det är inget fel på mig, jag är bara ledsen och har tankar jag inte vill tänka och som jag inte vågar säga högt för då blir de för verkliga. Istället håller jag ut. En dag i taget. Samtidigt som jag siktar långt.

Mina mål och drömmar finns inte nära längre, de är minst några år framåt. Jag vill kunna bli motiverad och inspirerad med framför allt vill jag bli hel igen. Orkar inte vara trasig längre, för snart finns det ingenting kvar av mig värt att ta på.

När jag kom ut från skolan igår eftermiddag var det första jag tänkte:

"Vilket passande väder."

regn.

Jag undrar om dimman någonsin lättar.

Pappa.

Pappa.

Pappa.

Pappa.

Jag älskar dig.

Det kändes som att allt började bli.. bra, bättre än på väldigt länge. Men det fanns saker som ingen hade berättat om för mig. Hans fylla tidigare i veckan. Hans fylla nu igår och idag.

Det gör ont för att jag aldrig kan lära mig av mina misstag. Jag får inte hoppas, inte det minsta. Men vad ska man göra om hoppet är det enda som håller en vid liv? Hoppet om att denna gång ska allt bli bra, att denna gång kanske gudarna är med en. Men nej.

Grillade igår, med ett gäng kompisar och bekanta. Alla andra drack. Där satt jag med min hamburgare och tänkte; jag ska inte dricka, jag vill inte dricka samtidigt som jag vet att han sitter och super bara några kilometer bort.

Och jag är rädd att han inte kommer kunna vara med på min student. Att han antingen är för berusad, för full för att kunna komma. Att om han kommer så kommer han ändå inte minnas någonting dagen efter. Eller i värsta fall - att hans lever inte orkar mer, lägger av, ger upp, och jag istället för att supa för att ha kul, super för att hålla tårarna borta.

Snälla, ge honom en nionde chans.

Världen är mörk idag. Jag försöker att klättra upp för berget, för att nå toppen där jag borde stå hela dagen, men det går inte. Hur jag än gör så kommer jag inte upp, och jag börjar bli rädd för att snart ramla ner med de rasande stenkloten och aldrig mer kunna ta mig upp, för idag är en av dagarna då jag verkligen känner vilken tung ryggsäck jag har att bära på.

Det känns tungt att leva, och ingenting verkar ha någon betydelse. Det gör ont att andas och murarna jag har byggt omkring mig håller på att rasa. Jag vill inte släppa taget, men vad jag vill spelar ingen roll.

"Är du inte glad?" lärarens ord ekar inom mig. Jag fick MVG, men jag log inte, för det ingen vet är att jag får IG i min värld här hemma. Här finns ingen som säger bra, vad stolt jag är över dig. Här är ingenting jag gör, tillräckligt bra. Allt är skit.

Jag undrar vad folk tänker när de ser mig gå omkring,

stå vid busshållsplatsen eller sitter och fikar med någon kompis.

Jag undrar om de ser någonting annat, någonting som för mig inte existerar. Men mest av allt undrar jag om de ser mig alls..

Pappa är på behandlingshemmet igen, efter att ha druckit i flera dagar, sen julafton. Såg honom igår, han såg ledsen ut, han är ledsen. Någonting sa mig att han egentligen bara ville gråta men att han inte kan, han är man och män gråter inte i hans värld. Hans skägg hade vuxit ut, det såg inge vidare ut.

Själv tar jag ut min frustation genom att träna, har inte haft lika mycket träningsvärk någonsin, som jag har nu. Mina stackars lår.

Mamma är på väg in i ett skov igen, och som vanligt vet jag inte vad jag ska göra, vad kan jag göra? Hon skrattar åt ingenting, ser ner på mig och påstår att jag aldrig kommer klara mig ute i livet. Hon är arg, sur för lilla minsta och jag måste gå på tår för att förhindra de värsta skadorna.

Var och julhandlade idag, det var okej, tills hon började vara irriterad, och tvär. När man minst anar det sker det här, att hon börjar bli underlig och skrämmande. Senast idag sa jag till en person att jag nog skulle få en rätt lugn Jul, när hon frågade, och jag vet att hon menade mamma.

Det är bara att vänta och se.