Världen är mörk idag. Jag försöker att klättra upp för berget, för att nå toppen där jag borde stå hela dagen, men det går inte. Hur jag än gör så kommer jag inte upp, och jag börjar bli rädd för att snart ramla ner med de rasande stenkloten och aldrig mer kunna ta mig upp, för idag är en av dagarna då jag verkligen känner vilken tung ryggsäck jag har att bära på.

Det känns tungt att leva, och ingenting verkar ha någon betydelse. Det gör ont att andas och murarna jag har byggt omkring mig håller på att rasa. Jag vill inte släppa taget, men vad jag vill spelar ingen roll.

"Är du inte glad?" lärarens ord ekar inom mig. Jag fick MVG, men jag log inte, för det ingen vet är att jag får IG i min värld här hemma. Här finns ingen som säger bra, vad stolt jag är över dig. Här är ingenting jag gör, tillräckligt bra. Allt är skit.

Jag undrar vad folk tänker när de ser mig gå omkring,

stå vid busshållsplatsen eller sitter och fikar med någon kompis.

Jag undrar om de ser någonting annat, någonting som för mig inte existerar. Men mest av allt undrar jag om de ser mig alls..

Det verkar som att pappa inte vill träffa oss. Mamma och mig. Han slingrar sig, kommer på ursäkter och säger att han inte mår bra. Det gör han säkert inte heller. Han hade tänkt ringa mig på mobilen men ångrade sig när han hade pratat med mamma. "Hon blir bara ledsen" hade han sagt, och jag vet inte riktigt. Det kanske är sant.

Jag önskar att jag vågade säga att jag inte vill träffa honom innan han är riktigt nykter. Det som hindrar mig är en av mina största rädslor - att den dagen aldrig kommer, att jag aldrig mer kommer få träffa pappa.

Jag minns hur jag satt i badkaret, jag var inte alls gammal, högst 4-5år.

Man såg ut i hallen från toaletten, och medan jag plaskade med med mina små båtar och fiskar såg jag hur pappa smög sig in genom ytterdörren. När han såg mig i badkaret lade han sitt pekfinger mot läpparna och jag förstod att jag skulle vara tyst. Snart lyfte han upp andra handen och visade vad han hade där, en pistol. En riktig, svart pistol. Pappa bad mig ta fram min röda vattenpistol som jag hade i en av korgarna bakom mig, och jag gjorde som han sa.

Det tar slut där, nästa minne jag har av händelsen är att mamma gick fram och tillbaka i vardagsrummet medan jag satt i vår bruna soffa. "Han kom in och siktade mot mig, hotade mig, och M bara satt i badkaret med sin röda pistol, gjorde ingenting" skrek och grät hon. Vem det var hon berättade för vet jag inte, men det kändes som att det var jag som gjort fel, någonting oförlåtligt. Och som hon sa, så satt jag bara där och var pappas flicka. Jag fick en otäck känsla i magen varje gång jag gick på toaletten, i flera år efter det. Jag kan fortfarande känna den ibland.

Pappa är på behandlingshemmet igen, efter att ha druckit i flera dagar, sen julafton. Såg honom igår, han såg ledsen ut, han är ledsen. Någonting sa mig att han egentligen bara ville gråta men att han inte kan, han är man och män gråter inte i hans värld. Hans skägg hade vuxit ut, det såg inge vidare ut.

Själv tar jag ut min frustation genom att träna, har inte haft lika mycket träningsvärk någonsin, som jag har nu. Mina stackars lår.