Jag sökte efter inspiration. Googlade på det första ordet jag kom att tänka på Dark. Varför just dark ? Kanske för att det är mörkt, men samtidigt hela tiden håller på att ljusna. Det är dark här, när solen redan gått upp för länge sen. Det är bara där ute som det ljusa syns.

Mamma vill flytta igen. Egentligen ville hon göra det redan i somras, men det blev aldrig av. Innan jag var 2år gammal hade jag bott på minst 6 olika adresser. Efter det har det blivit 6 till. Men det är flytten till den senaste och flytten hit som gjort mig tvungen att packa ner och packa upp saker.  Annars har jag bara... flyttat. Men samtidigt stått still på ett sätt.

Jag har säkert sagt det innan också, men jag säger det igen. Det här är min ledsna blogg, griniga, negativa, ångestfyllda blogg. Jag har en glad blogg också. Den här bloggen vet bara en av mina vänner om, den andra är mer känd för de flesta jag känner. Det känns bättre så.

Hjälp mig någon, räck fram handen innan det är för sent. Hon drar ner mig i det svarta hålet igen, och jag får svårt att andas hemma. Svårt att andas överallt. Hjälp mig, ge mig en kram och säg att hon ljuger, säg att allt hon säger bara är osanning.

För när jag stod i köket, var det som att hon kastade våra köksknivar genom mig, punkterade mina lungor och skar ett djupt sår i mitt hjärta. Det gör ont mamma, det blöder, och ingen annan än du finns här just nu, för att kunna stoppa blödningen, ingen annan än jag själv. Jag får läka mig själv.

Hur kan man säga att "Det enda du skulle vara ledsen över om pappa dog, är att du inte skulle få pengar av honom längre." HUR KAN MAN SÄGA SÅ?

Och det där om att jag aldrig själv riktigt vågar prata med honom är för att jag är rädd. R Ä D D. Jag kan faktiskt vara det ibland okej? Jag är rädd för jag vet inte hur man kommunicerar med sin pappa när han är nykter.

Jag känner mig ensam, vill du göra mig sällskap?

Jag behöver bara någon som går vid min sida när det blåser.

Jag begär ingenting annat. Bara att du finns.

Allt känns så tungt just nu, varje steg känns tyngre än vanligt och det är bara mitt eget fel, ingen annans. Tankarna mal inom mig, och jag undrar om jag snart inte spricker av alla samvetskval, krav, ånger, smärta och sorg, all ångest. Ingen och ingenting vill stanna kvar. Mina ben vill inte stå stilla utan måste hela tiden vara på väg någonstans, hela jag måste hålla mig sysselsatt för att inte ständigt påminnas av mina misstag. Jag har sabbat allt som vanligt, och jag har bara mig själv att skylla.

Och det jag egentligen vill säga är att jag bara vill vara vän.

Förlåt, Du som kanske förstår vad det här handlar om, förlåt.

Det har blivit ett beroende

och jag behöver dig för att bli fri

för att överleva

för att förstå mig själv

och för att kunna säga ifrån

när begäret kommer och spökar

som nyss...

jag vill inte längre, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte...

kan du inte bara försvinna ?!?

Vissa dagar orkar jag inte andas, då önskar jag att någon kunde andas åt mig så att jag slapp. Det gör ont i lungorna, i hjärtat och i själen. Jag är arg på mig själv, det är jag bra på. Jag har svårt för att visa ilska annars, men mot mig själv är det enkelt, det kanske är därför jag har så svårt med ilska annars. Jag har ingen ilska kvar till någon eller någonting annat.

En dikt jag skrev idag:

När man inte orkar höra sig själv 

Det är som att stegen ekar

De kommer efter mig

Jag hör det jag inte vill höra

Ständigt påmind av det förflutna

Ekot träffar, slår hårt mot betong

Rädda mig, rädda mig

Bara jag slipper ekot av mina steg

Deras röster tränger sig på

Hat hat hat hat

Och jag kommer inte ut ur tunneln

De är många, för många

Jag är ensam

Vågar inte se mig om

Vill inte möta deras blickar

Springer för livet

Ser inget ljus

Bara mörker omkring mig

De kommer ikapp

Jag ger inte upp

Men det gör mitt hjärta

Stannar och väntar

Snart trampar de på mig

Slår med full kraft

Ligger med ansiktet mot det mörka

Slappnar av

Hade glömt bort hur skönt det var

Att bli slagen

Blev nöjd med slutet av dikten. Hur tolkar du den?