Det kändes som att allt började bli.. bra, bättre än på väldigt länge. Men det fanns saker som ingen hade berättat om för mig. Hans fylla tidigare i veckan. Hans fylla nu igår och idag.

Det gör ont för att jag aldrig kan lära mig av mina misstag. Jag får inte hoppas, inte det minsta. Men vad ska man göra om hoppet är det enda som håller en vid liv? Hoppet om att denna gång ska allt bli bra, att denna gång kanske gudarna är med en. Men nej.

Grillade igår, med ett gäng kompisar och bekanta. Alla andra drack. Där satt jag med min hamburgare och tänkte; jag ska inte dricka, jag vill inte dricka samtidigt som jag vet att han sitter och super bara några kilometer bort.

Och jag är rädd att han inte kommer kunna vara med på min student. Att han antingen är för berusad, för full för att kunna komma. Att om han kommer så kommer han ändå inte minnas någonting dagen efter. Eller i värsta fall - att hans lever inte orkar mer, lägger av, ger upp, och jag istället för att supa för att ha kul, super för att hålla tårarna borta.

Snälla, ge honom en nionde chans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har bott hemifrån i över ett år nu. Fått en skön distans till mamma och pappa som är 2 timmar bort med tåg samtidigt som mina egna känslor verkar ha kommit närmare mig än någonsin tidigare. Det har börjat kännas. Jag har praktik nu, eller verksam...

jag ångrade mig.

Det har gått ett tag. Men jag tror att jag ska börja skriva här igen. Funderade på att starta en helt ny blogg igen. Bara för att. Men den här bloggen är jag på något sätt.   Jag vill minnas. Det var en som frågade mig för några dagar sedan om hur ja...

Det känns som att mina känslor kväver mig.   Varför får jag inget svar? ...

  När hände detstora och vackra somjag inte kundeeller villekomma undanifrånJag tror aldrigatt jag har känt så härstarkt fördig ellernågon annan främlingDitt léende finnsbakom mina ögonlockoch jagförsöker att hålladoften av digkvar här hos migMen det...