Det kändes som att allt började bli.. bra, bättre än på väldigt länge. Men det fanns saker som ingen hade berättat om för mig. Hans fylla tidigare i veckan. Hans fylla nu igår och idag.

Det gör ont för att jag aldrig kan lära mig av mina misstag. Jag får inte hoppas, inte det minsta. Men vad ska man göra om hoppet är det enda som håller en vid liv? Hoppet om att denna gång ska allt bli bra, att denna gång kanske gudarna är med en. Men nej.

Grillade igår, med ett gäng kompisar och bekanta. Alla andra drack. Där satt jag med min hamburgare och tänkte; jag ska inte dricka, jag vill inte dricka samtidigt som jag vet att han sitter och super bara några kilometer bort.

Och jag är rädd att han inte kommer kunna vara med på min student. Att han antingen är för berusad, för full för att kunna komma. Att om han kommer så kommer han ändå inte minnas någonting dagen efter. Eller i värsta fall - att hans lever inte orkar mer, lägger av, ger upp, och jag istället för att supa för att ha kul, super för att hålla tårarna borta.

Snälla, ge honom en nionde chans.

När man väl vill, så går det inte.

Då är dörrarna stängda

och allting runt omkring

vägrar att finnas mer än bara vara.

Det gör ont att inte kunna visa

men det gör ännu ondare att blotta sig,

sänka huvudet och låta världen

se hur svag man är.

Jag vill vara stark,

samtidigt som jag önskar

att jag vågade låta någon annan

finnas där för att ta emot mig när jag faller.

Att jag slapp ta emot mig själv.

Går en sorgbearbetningskurs för tillfället, har träffats ca 7 gånger nu. Och jag märker att vad jag känner känns på ett annat sätt än tidigare. I magen. Har du känt nångång om du verkligen varit ledsen, arg eller spänd, precis under revbenen? Känslorna sitter där.

Just nu gör det bara ont. Just nu vet jag inte vad jag känner. Men det som är bra är att jag känner någonting istället för att inte känna alls. Jag känner att det gör ont, men jag vet inte vilken känsla som orsakar smärtan.

Förlåt.

Efter att ha skrivit förlåt, och reflekterade över varför jag skrev förlåt kom jag på att det handlar om skuld. Det måste vara skuld jag känner.

Du hade kunnat vara borta nu

borta för alltid, från allting

men det är du inte

du är kvar någonstans

Du ville inte stanna kvar

ropade på hjälp utan kraft

och ingen tycktes höra

inte heller jag

Du blundade för en stund

men vaknade igen

försvann inte än iallafall

och jag är lättad

Du var väldigt nära

och nu är jag rädd

att nästa gång lyckas du

att du försvinner

Jag sökte efter inspiration. Googlade på det första ordet jag kom att tänka på Dark. Varför just dark ? Kanske för att det är mörkt, men samtidigt hela tiden håller på att ljusna. Det är dark här, när solen redan gått upp för länge sen. Det är bara där ute som det ljusa syns.

Mamma vill flytta igen. Egentligen ville hon göra det redan i somras, men det blev aldrig av. Innan jag var 2år gammal hade jag bott på minst 6 olika adresser. Efter det har det blivit 6 till. Men det är flytten till den senaste och flytten hit som gjort mig tvungen att packa ner och packa upp saker.  Annars har jag bara... flyttat. Men samtidigt stått still på ett sätt.

Jag har säkert sagt det innan också, men jag säger det igen. Det här är min ledsna blogg, griniga, negativa, ångestfyllda blogg. Jag har en glad blogg också. Den här bloggen vet bara en av mina vänner om, den andra är mer känd för de flesta jag känner. Det känns bättre så.

Hjälp mig någon, räck fram handen innan det är för sent. Hon drar ner mig i det svarta hålet igen, och jag får svårt att andas hemma. Svårt att andas överallt. Hjälp mig, ge mig en kram och säg att hon ljuger, säg att allt hon säger bara är osanning.

För när jag stod i köket, var det som att hon kastade våra köksknivar genom mig, punkterade mina lungor och skar ett djupt sår i mitt hjärta. Det gör ont mamma, det blöder, och ingen annan än du finns här just nu, för att kunna stoppa blödningen, ingen annan än jag själv. Jag får läka mig själv.

Hur kan man säga att "Det enda du skulle vara ledsen över om pappa dog, är att du inte skulle få pengar av honom längre." HUR KAN MAN SÄGA SÅ?

Och det där om att jag aldrig själv riktigt vågar prata med honom är för att jag är rädd. R Ä D D. Jag kan faktiskt vara det ibland okej? Jag är rädd för jag vet inte hur man kommunicerar med sin pappa när han är nykter.

Jag känner mig ensam, vill du göra mig sällskap?

Jag behöver bara någon som går vid min sida när det blåser.

Jag begär ingenting annat. Bara att du finns.