Allt känns så tungt just nu, varje steg känns tyngre än vanligt och det är bara mitt eget fel, ingen annans. Tankarna mal inom mig, och jag undrar om jag snart inte spricker av alla samvetskval, krav, ånger, smärta och sorg, all ångest. Ingen och ingenting vill stanna kvar. Mina ben vill inte stå stilla utan måste hela tiden vara på väg någonstans, hela jag måste hålla mig sysselsatt för att inte ständigt påminnas av mina misstag. Jag har sabbat allt som vanligt, och jag har bara mig själv att skylla.

Och det jag egentligen vill säga är att jag bara vill vara vän.

Förlåt, Du som kanske förstår vad det här handlar om, förlåt.

Det har blivit ett beroende

och jag behöver dig för att bli fri

för att överleva

för att förstå mig själv

och för att kunna säga ifrån

när begäret kommer och spökar

som nyss...

jag vill inte längre, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte...

kan du inte bara försvinna ?!?

Vissa dagar orkar jag inte andas, då önskar jag att någon kunde andas åt mig så att jag slapp. Det gör ont i lungorna, i hjärtat och i själen. Jag är arg på mig själv, det är jag bra på. Jag har svårt för att visa ilska annars, men mot mig själv är det enkelt, det kanske är därför jag har så svårt med ilska annars. Jag har ingen ilska kvar till någon eller någonting annat.

En dikt jag skrev idag:

När man inte orkar höra sig själv 

Det är som att stegen ekar

De kommer efter mig

Jag hör det jag inte vill höra

Ständigt påmind av det förflutna

Ekot träffar, slår hårt mot betong

Rädda mig, rädda mig

Bara jag slipper ekot av mina steg

Deras röster tränger sig på

Hat hat hat hat

Och jag kommer inte ut ur tunneln

De är många, för många

Jag är ensam

Vågar inte se mig om

Vill inte möta deras blickar

Springer för livet

Ser inget ljus

Bara mörker omkring mig

De kommer ikapp

Jag ger inte upp

Men det gör mitt hjärta

Stannar och väntar

Snart trampar de på mig

Slår med full kraft

Ligger med ansiktet mot det mörka

Slappnar av

Hade glömt bort hur skönt det var

Att bli slagen

Blev nöjd med slutet av dikten. Hur tolkar du den?

Och jag minns hur Simple Plan räddade mig flera gånger om den där sommaren. Jag hade inte klarat det utan dem. Den sommaren är bland det värsta jag varit med om när det gäller mamma. Det brukar vara värst på sommaren, om hon också är ledig. Den sommaren var hon riktigt sjuk, det har hon sagt nu efteråt också.

Nästan varje dag sprang jag upp på rummet, satte på Simple Plan skivan som jag köpte samma sommar, och satt med ryggen mot dörren ifall hon skulle följa efter vilket hon också gjorde ibland..

Grannarna måste ha hört henne genom de tunna väggarna. Det måste de ha gjort, för jag hörde dem en gång när de bråkade, jag tror att det var ganska lugnt mellan dem annars.

Nu när mamma är lite lugnare kommer alla minnen tillbaka, jag är rädd för att lugnet ska försvinna, att det snart blir som förr igen, för det har alltid blivit så. Det gör ont hela jävla tiden, men jag lyckas hålla tillbaka tårarna, smärtan, bilderna tills stunder som nu, när jag inte längre har någonting att göra istället, när alla andra är två, och jag inte ens är en.

När kommer jag våga lita på pappa igen? Har jag någonsin lärt mig att lita på honom fullt ut? Han har aldrig hållt sitt löfte om att sluta dricka. Samtidigt har han inte gett något löfte nu, det är annorlunda. Jag träffar honom, men han är inte här för att träffa mig, han är här för att prata med mamma. Mamma förstår, det gör tydligen inte jag.

Jag undrar om pappa och jag någonsin kommer få det där speciella pappa-dotter-förhållandet som alla talar om. Jag är rädd att vi tappade bort varandra på vägen. Har alltid varit pappas flicka, men har inte fått lov att vara det varje dag, så ofta som jag önskat. Bara stundvis. Stundivs av verklig lycka.

Jag minns hur jag krävde att han skulle sova bredvid mig i min smala säng varje kväll. Jag minns hur jag fick somna mellan mamma och pappa även om jag visste att de bara gjorde det för min skull, pappa bodde inte ens hos oss på riktigt. Jag minns hur min pappa klätrade i träd med mig, ville se allt det mamma aldrig var intresserad av. Jag tror att det fortfarande är så, det är bara det att jag aldrig får chansen att visa det nya jag upptäckt.

Jag minns alla bilar, polisleksaker, dinosaurier och legon jag fick i present av honom, och medan alla andra tyckte att det var konstigt - älskade jag honom för att han, när ingen annan, verkligen visste vad jag uppskattade. För jag ville bli precis som han!

Jag minns hur pappa varje vecka skjutsade mig på mammas gamla cykel till teaterskolan som jag tillslut tröttnade på. Jag var 12år, och jag minns hur han berättade om hur han en dag skulle köpa ett eget hus åt oss. Jag minns hur vi fick punktering på cykeln, och jag minns även hur jag fick skjutsa honom för det orkade jag.

Det var pappa som skaffade mig mina första riktiga husdjur. Mimmi och Musse - två urgulliga möss som mamma tillslut upptäckte och lämnade tillbaka till affären, hon var arg. Pappa och jag var besvikna.

Jag hoppas att jag vågar lite på pappa, för det är han värd. Han är värd all tillit i världen. Pappa du behöver inte ge några löften,jag vill bara att det ska bli bra. Att du ska må bra. Att vi kan bli vi igen.

Världen är mörk idag. Jag försöker att klättra upp för berget, för att nå toppen där jag borde stå hela dagen, men det går inte. Hur jag än gör så kommer jag inte upp, och jag börjar bli rädd för att snart ramla ner med de rasande stenkloten och aldrig mer kunna ta mig upp, för idag är en av dagarna då jag verkligen känner vilken tung ryggsäck jag har att bära på.

Det känns tungt att leva, och ingenting verkar ha någon betydelse. Det gör ont att andas och murarna jag har byggt omkring mig håller på att rasa. Jag vill inte släppa taget, men vad jag vill spelar ingen roll.

"Är du inte glad?" lärarens ord ekar inom mig. Jag fick MVG, men jag log inte, för det ingen vet är att jag får IG i min värld här hemma. Här finns ingen som säger bra, vad stolt jag är över dig. Här är ingenting jag gör, tillräckligt bra. Allt är skit.

Jag undrar vad folk tänker när de ser mig gå omkring,

stå vid busshållsplatsen eller sitter och fikar med någon kompis.

Jag undrar om de ser någonting annat, någonting som för mig inte existerar. Men mest av allt undrar jag om de ser mig alls..

Det verkar som att pappa inte vill träffa oss. Mamma och mig. Han slingrar sig, kommer på ursäkter och säger att han inte mår bra. Det gör han säkert inte heller. Han hade tänkt ringa mig på mobilen men ångrade sig när han hade pratat med mamma. "Hon blir bara ledsen" hade han sagt, och jag vet inte riktigt. Det kanske är sant.

Jag önskar att jag vågade säga att jag inte vill träffa honom innan han är riktigt nykter. Det som hindrar mig är en av mina största rädslor - att den dagen aldrig kommer, att jag aldrig mer kommer få träffa pappa.

Jag minns hur jag satt i badkaret, jag var inte alls gammal, högst 4-5år.

Man såg ut i hallen från toaletten, och medan jag plaskade med med mina små båtar och fiskar såg jag hur pappa smög sig in genom ytterdörren. När han såg mig i badkaret lade han sitt pekfinger mot läpparna och jag förstod att jag skulle vara tyst. Snart lyfte han upp andra handen och visade vad han hade där, en pistol. En riktig, svart pistol. Pappa bad mig ta fram min röda vattenpistol som jag hade i en av korgarna bakom mig, och jag gjorde som han sa.

Det tar slut där, nästa minne jag har av händelsen är att mamma gick fram och tillbaka i vardagsrummet medan jag satt i vår bruna soffa. "Han kom in och siktade mot mig, hotade mig, och M bara satt i badkaret med sin röda pistol, gjorde ingenting" skrek och grät hon. Vem det var hon berättade för vet jag inte, men det kändes som att det var jag som gjort fel, någonting oförlåtligt. Och som hon sa, så satt jag bara där och var pappas flicka. Jag fick en otäck känsla i magen varje gång jag gick på toaletten, i flera år efter det. Jag kan fortfarande känna den ibland.