Pappa är på behandlingshemmet igen, efter att ha druckit i flera dagar, sen julafton. Såg honom igår, han såg ledsen ut, han är ledsen. Någonting sa mig att han egentligen bara ville gråta men att han inte kan, han är man och män gråter inte i hans värld. Hans skägg hade vuxit ut, det såg inge vidare ut.

Själv tar jag ut min frustation genom att träna, har inte haft lika mycket träningsvärk någonsin, som jag har nu. Mina stackars lår.

Jag undrar hur det är att dö.

Gör det ont?

Lika ont som saknaden efter den döda?

Det gör ont i mitt hjärta och i magen.

Imorse vaknade jag strax innan nio, och klockan nio ringde telefonen. Lät mamma svara som vanligt. Jag kände på mig att någonting inte stod rätt till på mammas tonfall, och jag kände på mig att någon hade dött.

Vid halv tio tiden kom mamma in i rummet och "väckte" mig, hon trodde att jag sov, och säger "jag har dåliga nyheter". Då hade jag redan gråtit en stund, men tårarna hade hunnit torka bort så hon såg inte.

"Farfar dog klockan 6 nu på morgonen"

Kan man någonsin vara förberedd på sådant? Jag stoppade ner huvudet under täcket och grät. Mamma gick ut ur rummet.

Hela dagen idag har jag möblerat om i mitt rum, själv. Det tog fem timmar. När jag var färdig med allt, tände jag ljus och lade mig i sängen igen. Snart kände jag hur tårarna strömmade ner för mina kinder.

Min farfar skulle ha fyllt 79år i Mars. Han var min hjälte, även om jag inte kände honom så väl som jag önskar att jag hade gjort. Nu hoppas jag bara att han har det bra, bland änglarna, och slipper ha ont. Och jag minns att det sista jag sa till honom var "vi ses", och det gör vi farfar, en dag.

Vila i Frid.

Kan du höra hur barnet inom mig skriker?

Jag kan inte trösta just nu

Jag kan bara låtsas som om ingenting.

först vill jag varna känsliga läsare, det kan vara lite äckligt.

Blev magsjuk i lördags. Troligen matförgiftad pga en dålig skinka som jag åt av på fredagen. Vaknade av att jag hade spyan i halsen, men det dröjde ett tag innan den kom. Sedan kunde jag inte få i mig ens en liten klunk vatten utan att jag spydde som att magsäcken höll på att pressas upp ur halsen på mig. Det var knappt jag ens kunde svälja mitt eget saliv.

Det varade, tack och lov inte mer än 12timmar, men har inte kunnat äta ordentligt sedan dess och börjar må illa efter varje gång jag fått i mig någonting. Speciellt när jag ska ställa mig upp sen.

Julafton var rätt så okej. Jag, mamma OCH pappa, gick hem till min moster och hennes familj för att äta julmat, det smakade gott, speciellt när jag inte hade ätit någonting alls innan det, sen jag blev sjuk. Pappa gick efter några timmar, och mamma efter honom. Jag stannade kvar med kusinerna och spelade Guitar Hero som de fått till sitt Nintendo Wii.

När jag kom hem på kvällen, upptäckte jag att pappas julklapp var kvar hos oss som han skulle komma och hämta samma dag. Mamma berättade att han var onykter igen.. det gjorde ont..

Jag han inte köpa alla julklappar innan julafton. Har inte gjort det än heller. Får se hur det blir med det. Väntar på att ett nytt år ska börja, har redan planerat in några nyårslöften.

Mamma är på väg in i ett skov igen, och som vanligt vet jag inte vad jag ska göra, vad kan jag göra? Hon skrattar åt ingenting, ser ner på mig och påstår att jag aldrig kommer klara mig ute i livet. Hon är arg, sur för lilla minsta och jag måste gå på tår för att förhindra de värsta skadorna.

Var och julhandlade idag, det var okej, tills hon började vara irriterad, och tvär. När man minst anar det sker det här, att hon börjar bli underlig och skrämmande. Senast idag sa jag till en person att jag nog skulle få en rätt lugn Jul, när hon frågade, och jag vet att hon menade mamma.

Det är bara att vänta och se.

Ibland är det som att man springer i trappor hela dagarna. Under dessa dagar känns det lika anstängande att leva, som att vara tvungen att springa upp, trappa för trappa.

Att springa ner är lätt, det gör man de dagar då man känner sig fri, stegen är lätta och bara tyngdlagen kan hålla fast en vid marken. Man anar aldrig i förväg att man snart måste upp igen, att man efter några för många steg hamnat alldeles för nere, där trappan tar slut. Har man då tur, finns där, på några trappsteg högre upp, någon som räcker en handen, så att man kan fortsätta leva lätt, utan att behöva börja springa upp när allt äntligen kändes bra.

Har ni någongång sett upp på den nattsvarta himlen med alla dess stjärnor och undrat vad som egentligen döljer sig där? Jag älskar stjärnor, stjärnorna på himlen, men även själva stjärnformen som man ritar den med taggarna. Och superstjärnor är inte heller fel.

Men ibland kommer jag att tänka på Ted, han, Ted Gärdestad och hans låt där han sjunger att han vill ha en egen måne. Jag kan verkligen förstå honom, på ett vackert sätt. Jag skulle kunna ge vad som helst för att ens ibland få ha en egen måne att sitta på så länge allt här nere på jorden blev bra, iallafall bättre, och se på alla underbara stjärnor.

Har du tänkt på det någon gång, att vi måste vara minst lika små som stjärnorna när vi befinner oss på jorden?