jag ångrade mig.

Det har gått ett tag. Men jag tror att jag ska börja skriva här igen. Funderade på att starta en helt ny blogg igen. Bara för att. Men den här bloggen är jag på något sätt.

Jag vill minnas. Det var en som frågade mig för några dagar sedan om hur jag gjort för att orka med det jag varit med om. Skriva har jag gjort. Tränat. Skadat mig själv medvetet och omedvetet. Ibland har jag inte gjort någonting och det är då det blivit helt fel.

Jag har gjort så mycket mer för att inte gå under. Men jag har sällan pratat. Jag har mer vägrat att prata. Jag tror att jag många gånger har kopplat bort alla känslor för ett tag efter att ha flytt från hotet. Men när det inte har gått att fly har jag inte kunnat hålla tillbaka någonting mer än orden. Orden har fått mig att bevara en del av mig själv när det känts som att någon annan har makten över allting annat. Det har varit så mellan mig och mamma.

Jag har heller sällan sagt emot. Jag har bara hållit tyst. Eller så har jag sagt någonting och fått konsekvenserna för det. Jag har lärt mig att det är bättre att vara till lags. När jag bodde hemma vilket inte var för länge sen, kunde allting jag gjorde vara fel. Det var för flera år sedan som det gick lite för långt. Det var innan K verkligen kom in i bilden och hjälpte mitt inre att inte försvinna in i mörkret som jag inte förstod var det kom ifrån. Jag kände mig tvungen att fråga mamma om jag fick äta av maten i kylskåpet. Jag hade blivit så rädd för att göra fel. Det var nog även därför jag blev så nervös i skolan också, att tala inför klassen, att ens svara på en liten fråga som läraren ställt. De enda tillfällena då jag inte log var när jag grät.

Ska till psykologen på fredag. Vi ska prata om mamma. Det är nog det som får mig att minnas sånt där...